Nu har det gått en hel vecka sedan studenten. Känns overkligt och nästan inte alls skönt. Trodde att den lättnad jag förväntade mig skulle komma tidigt efteråt. Tvärtom. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig i höst. Ska jag fortsätta frilansa som webdesigner, ska jag försöka hitta en heltidsanställning eller ska jag plugga. Frågor som dyker upp i skallen ständigt som aldrig finner svar.

Men här om dagen bestämde jag i alla fall mig för att skriva in mig på Arbetsförmedlingen. Den uppgiften skulle dock bli mer dramatisk än vad jag kunde tänka mig. Efter att ha tagit mig ner till Märsta centrum där jag visste att AMS låg, så möttes jag av en liten papperslapp på deras dörr att de flyttat till köpcentrumet 1 mil bort. Klockan var mycket men jag bestämde mig ändå för att ta mig dit.

Väl där kommer jag på att jag glömt skriva in mig på deras hemsida först. Så jag ansluter mig till en av deras datorer. Klockan var här redan 15:45 och de stänger 16:00. Självklart så ska den datorn krångla också. Fick skriva in mig minst 3ggr innan den gav mig “Du är nu inskriven”. Jag går till receptionen och frågar snällt om någon skulle kunna ta emot mig för att slutföra min inskrivning. Kvinnan i receptionen påpekar då konkret att klockan är 15.58 och att de absolut inte tänker ta emot några fler. Jag klargör då att de borde ha informerat bättre att deras förra kontor var stängt. Hon går iväg för att se vad hon kan göra.

Efter en kort väntan så kommer en kille ut och också försöker tala om att de stänger, som att jag vore efterbliven. Jag drar igenom samma historia för honom och han beslutar sig ändå för att ta emot mig. Tackar då hjärtligt och vi går in på hans kontor.
När vi väl har satt oss ner så drar han en lätt suck, “scannar” mig och säger – “Ja, man kan säga att vi redan ser begränsningar..”. Med en skeptisk blick motfrågar jag “Vilka begränsningar? Jag besitter stora kunskaper inom IT som jag kommer långt med.”.
Han svarar inte mer än ett Okej och fortsätter skriva in mina personuppgifter. Vi fortsätter med några retoriska frågor tills vi kommer till min utbildning. “Du tog studenten i fredags. Vart gick du?”, frågade han. “På Arlandagymnasiet med inriktning på IT”, svarade jag. Han fortsätter att skriva men när han är inne på det sista ordet så stannar han upp, tittar på mig och frågar: “Det var inte Särskolan du gick i?”.
Blev tyst för någon sekund och tittade snett på honom – “Då hade jag väl inte suttit här..?”. Han fortsätter skriva som ingenting hade hänt. När han väl är klar så försökte han på ett beklagande sätt säga att han inte har erfarenhet av personer med funktionshinder. Jag skulle då därför få återkomma senare för att möta en kvinna som tydligen var “expert”.

Jag går därifrån strax därefter både förbannad men ändå chockad. Hur kunde en jobbcoach på Arbetsförmedlingen ha mage att kunna kläcka ur sig dessa kommentarer? Hade inte jag haft någon erfarenhet eller pondus överhuvudtaget så hade han kunnat snacka omkull mig på ett klick. Det hade väl i sin tur lett till Aktivitetsstöd och dylika praktikplatser. Detta är skandal, nästa gång är det någon som gå därifrån och för att leva på bidrag. Blir jag kallad av den kvinna någon gång nästa vecka som var sagt, så ska jag distinkt säga att behöver jag hjälp så vänder jag mig till Arbetsförmedlingen för Funktionshindrade vid Globen. Känns dock jävligt banalt att behöva åka 5mil för att bli behandlad med respekt.