Har ni någon gång träffat någon som bara kan dig? Som förstår dig? Som ger dig all trygghet? Som gör dig hel? Någon som, även om du var i din mörkaste period, fick dig känna att du är den du alltid varit ämnad till att vara.

En person som befriade ditt hjärta från bojor av skam och tillät dig att börja leva ditt liv igen. Någon som fick dig att känna du var på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt och i det ögonblicket, ingenting annat spelade någon som helst roll.

Hon kanske inte var redo att känna sig rå igen? Var hon redo att fylla upp sitt hjärta med känslor som kryper ända upp till halsen? Men varenda gång hon rör vid dig så får hon dig att smälta. När hon sen första gången kysste dig, så låste hon upp ditt hjärta. Hur du inte kan sluta se henne i ögonen, hålla om henne hårt och känna värmen och doften från hennes hår. Någon som lät dig falla extremt hårt för henne.

Hur talar man om att man älskar henne?

Problemet med detta är naturligtivs att universum är inte bryr sig om när du är redo att säga det.

Universum bryr sig inte om du inte är redo. Livet kommer heller aldrig vänta på att du ska bli redo. Det kommer kasta dig mot de människorna det är menat att du ska vara med, de platser du ska vara på med sådan hastighet att du kommer undra hur du lyckades komma fram i ett stycke. Och du måste acceptera att någon eller något så oändligt mycket klokare än du själv fick detta att ske.

Du kommer nog inte känna dig redo, men du vet att det är sant och känns rätt när du t.ex säger det till dig själv i badrumsspegeln. Du vet att det är sant för att du älskar hur vacker hon är innan hon målat sig. Sättet hon kisar när hon ler. För att du skulle kunna urskilja hennes guldbruna ögon från vilket annat par som helst. För att hon insisterar att ropa till varje hund hon ser, oavsett hur söt eller ful. För att hon är hon och du är du, och någonting förde er samman denna kalla aprilkväll. Som att någonting kunde se in i framtiden och föra er samman med rätt App vid rätt tillfälle. Eller så var pga någonting ingen kan se. Men det finns där.

Så tala om för henne lite sådär slarvigt på telefon innan ni lägger på. Tala om för henne i ett sms med massa random emojis som du la till av nervositet. Säg det framför alla dina vänner. Säg det till henne, säg det till dem, säg det till alla som lyssnar. Säg det till främlingar eller kanske din grannes hund.

Säg det för att det skrämmer dig.

Jag älskar dig, mer än livet själv.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska en annan människa till detta djup, till denna intensitet, så mycket det hotar att ta över hela mitt förstånd.

Är det såhär det verkligen känns att vara kär? Att vara helt galen i allt personen är eller gör. Att vara så överrumplad av känslor. Jag har svårt att hitta ord för hur du gör mig så lycklig.

Jag gillar att vår kärlek är inte den tvångsmässiga typen av kärlek. Vi kontrollerar inte varandra. Vi är bara beroende på varandra antar jag. Vi drar styrka, energi och inspiration från varandra.

(Det är liksom hur jag nu lite random skriver och skapar denna lilla text – det är på grund av dig.)

Du får mig att känna som om jag börjar på ett nytt liv som är helt oväntat och skiljer sig från mitt gamla. En stor del av att vara med dig är att jag har hittat ett ny obegränsat utrymme att drömma om framtiden. Vår framtid.

Så igen, skulle jag vilja säga, tack. För din kärlek. För det har gett mig så mycket tro.

Så, tack!

Tack för att du är min.

Och jag älskar dig, Dilken.