“Things do not happen. Things are made to happen.”

Nu har det alltså gått ett år sedan jag åkte in till Karolinska med buksmärtor. Är med blandade känslor jag skriver detta. Har egentligen haft svårt att förstå hur allvarligt det egentligen var. Svårt att sätta mig in i omgivningens situation. Hur hårt det egentligen tog på min familj och vänner. Det enda tuffa jag verkligen kommer ihåg i en flashback som nu kommit i efterhand, var när en sköterska frågade mig om de kunde göra något för mig. Det jag svarade var “Det enda jag vill är att få leva.”. Men när jag sedan vaknade upp så kändes min insikt att jag bara hade sovit en längre stund. Det som egentligen grämde mig var att jag var trachad. En känsla jag hoppas ingen annan får uppleva.
Men 2012 har i alla fall blivit ett år jag försökt se lite annorlunda på livet. Så jag har slutat tänka “Varför jag?” och istället tänkt “Varför inte jag?”. Det finns så mycket jag vill göra i livet. Så förhoppningsvis är jag en bit på vägen…

Under 2012 blev jag Gudfar till två underbara ungar, som jag älskar djupt. Nellie, fick jag reda på att jag skulle bli gudfar till under tiden jag låg inne. Lite groggy som jag var så nickade jag glatt. Men även senare på året skulle jag bli gudfar till lilla Hugo Boss.

Jag tog även upp kampen igen att ta körkort. Körde faktiskt uppe i Hedemora en vecka innan jag åkt in. Efteråt visste jag inte om jag skulle ha styrkan att lyckas. Men jag gav mig inte och fortsatte min intensivkurs, som jag till slut klarade. Lärde även känna ett par härliga människor på körskolan. Dock väntar jag fortfarande på bilen.

Sedan kom den efterlängtade resan till USA som min morbror fick min far att lova mig när jag låg nedsövd. Jag, mina föräldrar och min syster med hennes kille, samt familjen Becker reste till Minneapolis, Chicago och New York. Älskade Chicago och tänker verkligen åka tillbaka dit. Men först kanske San Francisco!? Vi stannade USA i två veckor. Lite strul med hjälpmedel på United för Pernilla. Även inrikesboarding krånglade jämt och ständigt. Samt fick jag smaka på New York’s asfalt. En fantastisk och oförglömlig resa.

Tog även mitt första SM-Guld i Elhockey med Henke “Hulken”, Samuel och Felix. En grym insats från vår sida som jag hoppas få se igen. Det blev även ett Brons i Norge med Hulken, Jens och Daniel lite senare på året.

Det har också hänt lite andra saker det här året som jag ännu inte kan gå in på i detalj. Så det får bli ett kommande inlägg. Dock är inte detta året slut än och i år får jag i alla fall fira Julafton på rätt datum. Men inte ens SMA eller leversvikt kan sätta stopp på mig.

“I skate to where the puck is going to be, not where it has been.”