Det har tagit lite tid för mig att skriva detta inlägg. Dels för att jag inte haft styrkan i händerna och har helt enkelt inte haft ork mentalt. Men jag tänkte nu i alla fall berätta vad som hände den 16 December 2011.

Det hela började med i början av December förra året insjuknade i Influensan. Denna influensa gick sedan, som oftast, över till Lunginflammation. Jag åt ingenting, drack knappt, utan låg mest i sängen och sov.
Den 16 December så försökte jag ta mig upp och satt uppe en liten stund. Just här hade jag lite smärta i buken, men trodde mer att det var pga att jag inte ätit något. Dagen gick och smärtan blev successivt bara värre och värre. Jag trodde det var magknip, men när smärtan blev outhärdlig så bestämde jag mig för att åka in till akuten.

Det var nu natten till 17 December då jag anlände till Karolinskas Akut. Väl där kunde inte läkarna klargöra vad som var fel, men mitt blodtryck var väldigt högt. För smärtan fick jag strax därefter Morfin, som inte hjälpte överhuvudtaget.
Eftersom jag fick så mycket morfin så blev jag trött och somnade till slut. Här slutar mitt minne. Så det jag kommer fortsätta skriva nu är det jag hört från mina föräldrar och syskon.

Ca 07.00 så blev jag och min far förflyttade till vårdavdelningen där jag tydligen hade piggnat till. Vill låg där under förmiddagen och sedan under ronden, så kom läkaren in och sa att jag skulle få åka hem under dagen. Jag fick därefter lunch som jag åt jätte lite av, och frågade pappa om vi kunde vila en stund innan vi åkte hem.
Kl 16.00 vaknade min far av att jag låg o rullade ögonen och rosslade som att jag inte fick luft. Han sprang därefter ut till sjuksköterskan, och det är här det hela egentligen börjar.

Nu blev jag ett akutfall och överflyttades till IMA. Väl här började de undersöka hela mig – blodtrycket sköt i höjden och mitt levervärde också. Läkarna började nu fråga mina föräldrar om jag missbrukat Alvedon, vilket jag inte hade. De rådgjorde också med Intensivvårdsavdelningen där jag sedan hamnade Söndagen den 18 Dec. Men där låg jag inte länge då de ville förflytta mig till Intensiven i Huddinge, där de hade leverspecialister. Jag åkte då sedan med ambulans till Huddinge Sjukhus. Väl här var läget väldigt kritiskt.

Ett normalt Levervärde ska ligga på runt 0.5 – 1.8. Mitt låg på 360. En leverläkare vid namn Antti Oksanen tog då tag i min far, gick undan och sa:

- “Det är för riskabelt att transplantera din sons lever då hans blod inte koagulerar. Han kommer att förblöda på operationsbordet. Så det enda hoppet vi har nu är en leverdialys.”

På natten fick jag väl dialysen insatt och 3 timmar senare så hade mitt levervärde börja sjunka. Sjuksköterskan Janne som både jag och min familj tyckte väldigt mycket om, gav då min far tummen upp. Det såg äntligen ljust men att de klargjorde att det kunde vända lika snabbt. Bättre att ta två steg framåt och ett bakåt.
Jag börjar under dagarna jag ligger där, sakta men säkert vakna till. Men mitt starkaste minne börjar egentligen vid nyårsafton, och det är här vägen att komma tillbaka börjar.

Den 2:a Januari blir jag tillbakaflyttad till Intensiven på Karolinska Solna. Jag fick här ett eget rum och trots att jag var trachad så kunde jag äntligen slappna av. Dagarna gick och framsteg gjordes, så den 13 Januari fick jag äntligen ta bort trachen. Jag överflyttades samma dag till samma vårdavdelning jag låg på från början. Sedan den 19 Januari beslutade både jag och läkarna att det vore nog bättre för mig att tillfriskna hemma, jag hade trots allt fortfarande lunginflammation.

Jag tänkte också dela med mig här nedan, av vad mina systrar skrivit i min iPad under tiden jag låg på Huddinge. Men jag vill ändå avsluta med att jag idag mår toppen och styrkan är så gott som tillbaka. Jag vill även djupt tacka personalen på IVA Huddinge och CIVA Solna för den kompetens och stöd ni visat mig under hela tiden, och även självklart min familj och släkt!. Utan er hade jag nog inte levt idag. Jag kan då alltså ta 2 veckors semester till USA i sommar och körkortstagandet kommer återupptas om 3 veckor.

EDIT: Jag glömde skriva det att läkarna ännu idag inte vad som gjorde att allt detta hände. Men de flesta är överens om teorin att jag fick syrebrist pga Lunginflammationen. Det i sin tur gjorde att min lever slogs ut.

Torsdagen den 22 december
Nu är klockan 21.11 och jag har hållt din hand och försökt torka bort slem som rinner ner från din mun. Du är lite gul runt dina ögon, men du är inte alls lika svullen som förut. Janne hade kvällspasset idag, och vi har pratat massor. Han berättade bl.a att en apparat som ger ut olika mediciner i ml i dessa sladdar kostar 28000kr styck. Du har 12 st…fast just nu behövs inte alla,men du har haft ett blinkande radiosystem vid din högra sida kan man säga.
Du är lugn och har en bra puls. Janne sänkte din syrgas från 40-35%, vilket är en positiv grej. Igår behövde du 80%.
snart kommer steffie och löser av mig, men jag kommer igen kl.04.00.
Kämpa på lillebror, vi är så stolta över dig. Puss
/Sussie

Fredagen den 23 december
Idag var en dag jag visste skulle komma, och den var såå efterlängtad.
Jag satt med dig mellan 10-12 och höll din hand som alltid. Janne jobbade morgonskiftet.
Helt plötsligt ser jag dig röra på hakan och huvudet, samtidigt som jag såg tårar komma. Förstod att du var ledsen, men att du började röra dig så mycket blev förvånat. Jag ropade på janne som sa att du var på väg att vakna. Hade ingen aning om att de redan hade börjat trappa ned på din sövning.
Janne berättade sen att dina värden såg bra ut och att levern började visa tecken på återhämtning. Jag tittade upp i taket och kände tårarna komma….Äntligen!!!!!
Jag skickade snabbt sms till steffie och bad mamma och pappa komma. Allt kändes så overkligt, hela min kropp fylldes av lycka och så varm som jag blev, har jag inte varit på hela veckan.
Det var mycket rörelse i salen, och jag kände någon stå bakom mig. Det var överläkaren Anna, som
Varit den som gett oss information, som stod bakom mig. När jag fick hennes ögonkontakt, log hon och frågade hur jag mådde. -”ja, får man säga att man mår jättebra?” -”det får man”, sa hon och log. Hon berättade sedan på sitt lugna sätt hur hon kan se framsteg med din lever, att den verkade återhämta sig. Självklart var det viktigt nu att alla andra organ blev bra, men detta var “top news”
/Sussie

Lördagen den 24 december Julafton
God jul bästa lillebror! Nu är klockan 03.53 på morgonen och jag sitter här och väntar på att få min julklapp…att du ska vakna upp! Kan bara ana hur du kommer reagera när du märker dina slangar och tuber överallt. Men du är ju en kämpe och en stark kille, så jag vet att du kommer ta det någorlunda bra. Vi har aldrig lämnat din sida, och nu när du ska vakna är vi ännu mer angelägna att någon finns hos dig. Idag är det en vecka sedan du och pappa åkte in till akuten på Ks. Även om det må vara julafton idag, så är det en helt “vanlig” dag för familjerna Hjelm, Rosen, Blomgren, Flores och Westerbergs. Vi skjuter på “tomtedagen” tills du kommer hem. Och när du får komma hem, då blir det precis som tradition: Kalle Anka, glögg, tomtegröt, julskinka mm mm
Säger som pappa sa till en av läkarna -”det här var den bästa julklappen man kunde få”!
Älskar dig lillebror
/Sussie

God Jul Jompe ! Tänk att i dag är det Julafton och det har inte snöat, förmodligen för att du inte är vaken och hjälpt oss att önska lite snö. Jag satt med dej i natt klockan 01-03 och det var lugnt du sov och jag tror att du sov gott, du börjar röra på huvudet och ansiktet.Vi alla sitter i ett rum där det finns 4sängar som vi får dela med andra anhöriga som vill sova eller äta lite mat. Men du vet hur din familj är har fyllt alla skåp med mat,så när andra kommer så tror dom att det är till alla.Jag ska snart åka hem en stund men kommer tillbaka,hoppas att du är mera vaken då.
Många pussar och Kramar
/Moster

Söndagen den 25 december – Juldagen
Nu är klockan 03.35 och jag vaknade före väckarklockan, och kom in till dig lite tidigare. Mitt pass är 04-06 annars.
Sedan du börjat vakna lite så håller du ögonen mer öppna och kan svara på -ja, och -nej frågor, genom att nicka. Du är en riktig kämpe och vi är så stolta över dig.
Efter denna natt har jag varit borta 8 nätter totalt och velat finnas vid din sida. Det är riktigt svårt att släppa taget och åka hem, men idag måste jag det. Känner att jag börjar bli sjuk och måste få komma ut från detta sjukhus ett litet tag. Synd att jag missar dina framsteg med att vakna, men det känns skönt att åka hem nu när du iallafall börjar visa tecken på återhämtning.
Jag saknar Nellie och Bamse jätte mycket och måste kanske ta igen lite sömn för att snabbare bli av med förkylningen.
Älskar dig lillebror
/Sussie

Måndagen den 26 december – annandag jul
Idag vaknade jag upp i min egen säng, jätte trött. Skulle kunna sova ett helt dygn.
Det första jag gjorde var att titta på min mobil för att se om någon skickat en uppdatering om din hälsa. För att komma på andra tankar och kunna slappna av lite, så började jag plocka undan och diska lite. Pratade med Linda och bestämde tid för när vi skulle åka till dig och lösa av mamma o pappa lite. Fick sedan ett sms av pappa där han skrev att du började bli bättre och kanske fick ta bort respiratorn.
När vi kom in fick vi ett glädjerus, både jag och Linda. Du var definitivt mer vaken och kunde svara med nickningar, ögonrullningar och leende. Du tom klämde fram ett stön när morsan gjorde nåt du inte tyckte om. Då skrattade jag, för det gav en hint om att du verkligen var på bättringsvägen.
När jag tog fram min mobil och visade en bild på Nellie så log du och gjorde pussmun och smackade.
Senare på kvällen fick jag och mamma leka sjuksystrar, då vi torkade bort slem och badda munnen med svamppinnar.
Både läkaren som hade jour denna kväll, samt Janne som jobbade, sa att alla dina värden var mycket bättre och att du snart förmodligen skulle komma till annan avdelning. Imorgon ska de söva ned dig för att kolla om du har magsår, annars tar de bort respiratorn.
Vi får se om jag och Linda lyckas få morsan o farsan att sova lite snart och samla krafter…
Älskar dig lillebror
/Sussie

Nu sitter jag vid din sida, lyckades få in mamma i vilorummet ett tag. Vi alla vill sitta med dig men vi förstår att du behöver vila och samla krafter. Jag har skrivit i din bok som du fått här på iva men vill även här skriva till dig hur jäkla stolt jag är att du, vår lillebror, verkligen visat läkarna o syrrorna här på iva att du är en kämpe precis som vi sagt från första dan till dem. Ingen av oss har betvivlat att du skulle ge dig fan på att ta dig igenom detta. Idag när vi fick först höra om dina framsteg o sen även uppleva dem är nog bland det bästa jag varit med om. Glädjen är obeskrivlig! Som du säkert förstått när du läser detta så har i stort sett alla varit här till o från hela tiden. Det är verkligen skönt att vi är många. Alla har varit så engagerade men en person som jag känner att det finns inga ord för min tacksamhet för allt han gjort både för dig men även oss som familj är Marcos. Han har funnits vid vår sida hela tiden, tagit reda på information när vi känt oss mindre medvetna om vad som händer. Suttit vid din sida och blivit riktigt duktig på alla termer o maskiner dem har här. Tror snart alla som arbetar här på iva vet vem Marcos är!
Nu i skrivandet stund så har dem hållt på med din tub då du rosslar en del. Du fick en inhalator påkopplad på tuben och det tyckte du inte om. Nu är den bortkopplad och du ligger o blundar o försöker ta det lugnt. Grannarnas maskiner piper en del o ibland reagerar du på det. Blixten och hello kitty finns vid din sida, hihi. När Axel såg att du hade Nellies hello kitty så frågade jag om inte du även skulle ha mjukis blixten och det ville han definitivt,så dagen efter så tog han med sig den till dig.
Ja det kan inte va lätt att vara lillebror.
Jo tänkte att jag även skulle påminna dig om att pappa har lovat dig en bil och resan över till usa för att hämta bilen. Så att du vet, hint hint.
Kl är nu 23.00 och du har kommit till ro och ser ut att vara lugn. Andas lugnt o fint. Inatt kommer jag, Sussie, mamma o pappa finnas vid din sida. Sen imorgon tis kommer Steffi o Marcos. Moster kommer nog oxå hit efter att hon slutat jobba.
Idag har jag känt bebisen i magen jättemkt vilket jag inte gjort tidigare. En väldigt märklig känsla men givetvis skitkul. Den höll på ganska mkt när jag satt hos dig tidigare ikväll. Vi vet fortf inte vad det är för kön på bebisen och vi kommer inte ta reda på det heller nu. Det är ju mindre än halva tiden kvar, just nu är jag i v24. Johan tror att det är en flicka, Axel oxå medans jag tror att det är en pojke.
Jag ska inte sticka under stolen med att det vore kul att få en flicka men som man brukar säga, det är ju mer praktiskt om det blir en pojke då jag har allt o lite till efter Axel.
Jisses nu har jag nästan skrivit en roman.
Vi skriver ju både här o i din iva bok. Jag har även i min mobil i stort sett exakt vad som hänt o när som jag tänkte skriva ner o ge dig ifall du vill ha det.
Batterierna minskar fort på den här så jag ska avsluta nu.
Love u my little brother!
/Linda

Länge Leve Levern; Ett år senare